För två veckor sen var jag i Lidköping på Konstafton. Då fick jag möjligheten att vara med och bränna Raku.
Raku är en traditionell japansk glasyrbränningsteknik utvecklad på 1500-talet. Traditionell raku har anknytning till de japanska teceremonierna där den tummade, glaserade teskålen är den vanligaste- enkel men med en säregen karaktär. Rakutekniken nådde Europa under mitten av 1900-talet. Inte minst genom den brittiske keramikern Bernard Leach, som studerat keramik i Japan. Sedan rakutekniken blivit populär i Europa och USA har den emellertid utvecklats, delvis långt från det Japanska idealet. Stora svarta krackeleringar, gälla färger och ett metallaktigt skimmer räknas i dag som rakuns karaktäristika.
Vid raku glaserar man skröjbränd keramik och ställer in i en ugn som värms upp till omkring 900 grader. Vi använde gaslåga denna gången men man kan också elda med ved. Denna ugnen är byggd i keramisk fiber som tål hög värme.
Keramiken tas ut ur ugnen medan den fortfarande är rödglödande. Därefter lägger man den i en tunna med sågspån eller tidningspapper som fattar eld av värmen. När elden kommit igång och man uppnått tillräcklig rökutveckling stänger man in föremålet i tunnan med ett lock. Detta gör man för att ta bort syret dvs reduktion. Reduktionen hindrar metallerna från att oxidera och då kan man få fram andra färger. Kraftig reduktion får alstren att metallisera. Själva leran blir grå till svart vid reduktion. Därför blir krackeleringar i glasyren svarta.
Kruka upptagen ur spånen i spannen, fortfarande mycket varm.
Raku är en traditionell japansk glasyrbränningsteknik utvecklad på 1500-talet. Traditionell raku har anknytning till de japanska teceremonierna där den tummade, glaserade teskålen är den vanligaste- enkel men med en säregen karaktär. Rakutekniken nådde Europa under mitten av 1900-talet. Inte minst genom den brittiske keramikern Bernard Leach, som studerat keramik i Japan. Sedan rakutekniken blivit populär i Europa och USA har den emellertid utvecklats, delvis långt från det Japanska idealet. Stora svarta krackeleringar, gälla färger och ett metallaktigt skimmer räknas i dag som rakuns karaktäristika.
Vid raku glaserar man skröjbränd keramik och ställer in i en ugn som värms upp till omkring 900 grader. Vi använde gaslåga denna gången men man kan också elda med ved. Denna ugnen är byggd i keramisk fiber som tål hög värme.
Keramiken tas ut ur ugnen medan den fortfarande är rödglödande. Därefter lägger man den i en tunna med sågspån eller tidningspapper som fattar eld av värmen. När elden kommit igång och man uppnått tillräcklig rökutveckling stänger man in föremålet i tunnan med ett lock. Detta gör man för att ta bort syret dvs reduktion. Reduktionen hindrar metallerna från att oxidera och då kan man få fram andra färger. Kraftig reduktion får alstren att metallisera. Själva leran blir grå till svart vid reduktion. Därför blir krackeleringar i glasyren svarta.
Kruka upptagen ur spånen i spannen, fortfarande mycket varm.
Ner i vattnet för att kallna och rengöras så att den fina färgen kommer fram.
Den blå glasyren och den kopparfärgade glasyren på de här faten är alltså samma glasyr från början. Det kopparfärgade fatet har blivit reducerat.
